Som vanligt när Anders och jag fiskar havsöring ihop så blev det ett bom-pass. Teorierna haglade om vad det berodde på. Lågt vattenstånd, kraftiga dyningar, kall natt, varmt vattnet, sol, osv, osv. Nu var det inte så att vi helt saknade kontakt med fisk. Några sekunder drillade jag faktiskt en fisk som tog min spiggimitation på lång lina, tyvärr så varade det inte längre en några få sekunder. 

 

Vattenståndet är otroligt lågt nu, har nog aldrig sett så lågt vatten. Dom vanliga platserna där höstöringen brukar stå är nu långt upp på land.

 

På eftermiddagen åkte jag och en sovande familj hem till mor och far för att fira fars födelsedag. Då hela familjen sov,  passade jag på att åka en sväng upp till mackmyra för att se om det var någon lekande öring på plats. En uppröjd grusbädd skvallrade om lek men någon öring var inte synlig.

 

 

 

En tidig morgon spenderades bland havtorn och kraftiga dyningar. Så plötsligt en dragning, fast fisk! 50cm silver.

 

Två gryningsräder vid sandbankarna har inte gett det resultat jag önskat. Så idag bestämdes det att jag och Mange skulle till örarna för ett nytt försök.

 

Mange är ju något av en legend på havsöring, eller han är en jäkel på att jämt få fisk. Någon gång skall jag nog försöka mig på att skriva ihop någon sorts artikel om den mannen.

 

Runt nio böjdes så äntligen Manges spö och så var höstens första havsöring fångad. En ca 40 cm lång sprall. Jag fick nöja mig med ett snabbt hugg. Dunk, dunk och inget mer.

 

Otroligt lågt vatten nu.