Öringssjön
Ännu en skröna från min gamla fiskedagbok:
Bilens termometer visar på 28 grader då jag stannar vid den nyfunna öringsjön. Inte de bästa förhållandena för öring men jag är tvungen att komma iväg. Kläckningarna är snart över och det finns ingen tid de närmaste veckorna. Så det är nu det måste ske.
Jag befinner mig i dalaskogen där drömöringen finns på riktigt, 10 mil enkel resa från Gävle. Tjejen undrar nog om jag är riktigt klok, men hon har inte sett de stora öringarna. Jag är förtrollad, harrån och öringsbäckarna på skogen har glömts bort. Det är storöringen som lockar.
Värmen är tryckande och hade det inte varit för vinden så skulle jag nog knappt orkat pumpa upp flytringen. En och annan sjösandslända följer vinden över sjön. Det är ännu inte över.
Kaffe och mera kaffe dricks då jag väntar in kvällen. Klockan går. Vid sju trampar jag ut på sjön. Min finaste vulgata imitation sitter på tafsen. Ett och annat vak skvallrar om fisk. Men ännu är det ingen vakfest.
I torsdags då jag också var vid sjön började vakfesten vid tio. Sjön fylldes av döende sländor och öringarna mumsade av överflödet. Jag fick en öring och så en abborre närmare kilot som till en började lurade mig att tro att storöringen satt där.
Men nu är det söndag och klockan börjar närma sig tio. En och annan slända börjar dyka upp och snart ekar de första vaken mellan tallarna. Vaken är långt borta och jag börjar bli lite stressig. Öringsfrossan stiger. Trampar längre ut på sjön. Ytan börjar täckas av döende sländor. -Slurp, slurp. Min fluga far ut mot vaken. -Ta då, ta! Byter fluga, knyter på en spinner. En stor öring far kring som en tok bara några meter från ringen. Den jagar småfisk och den är stor! Snabbt flygbyte till en svart streamer. Ryck, ryck ,ryck. Kastar härsan och tvärsan. En gång följer en våg flugan men sen händer inget mer. Gör ytterliggare några kast med streamern men blir sen rastlös och byter tillbaka till spinnern. Öringsfrossan tilltar, ökar, jag sitter faktiskt och skakar nu.
Sländorna rasar från himlen, lyfter och så faller de igen.
I ögonvrån ser jag en öring ta en slända. När den tar nästa landar min fluga i dess riktning. -Slurp! Mothugget sitter.
Kampen blir segdragen. Öringen darrar nere på djupet, varje gång jag tror jag skall få se den rusar den igen. Rullen sjunger och jag skakar. Kommer att tänka på djuphavsfiske då jag försöker pumpa öringen uppåt ytan. Måtte den sitta. Vi ger och tar. Min arm darrar av utmattning. Allt som existera är drillen. Min livs hitills största stationära öringen går där nere på djupet och jag vill ha den i håven. Säkert tjugo minuter osäker kamp pågår innan jag äntligen kan dra öringen över håvnätet och lyfta upp den i ringen.
Jag sitter ett tag med öringen i nätet. Den är stor, kanske inte så stor som jag trodde men det är personbästa. Mina händer darrar fortfarande och jag är lycklig, så lycklig.
Jag befinner mig i dalaskogen där drömöringen finns på riktigt, 10 mil enkel resa från Gävle. Tjejen undrar nog om jag är riktigt klok, men hon har inte sett de stora öringarna. Jag är förtrollad, harrån och öringsbäckarna på skogen har glömts bort. Det är storöringen som lockar.
Värmen är tryckande och hade det inte varit för vinden så skulle jag nog knappt orkat pumpa upp flytringen. En och annan sjösandslända följer vinden över sjön. Det är ännu inte över.
Kaffe och mera kaffe dricks då jag väntar in kvällen. Klockan går. Vid sju trampar jag ut på sjön. Min finaste vulgata imitation sitter på tafsen. Ett och annat vak skvallrar om fisk. Men ännu är det ingen vakfest.
I torsdags då jag också var vid sjön började vakfesten vid tio. Sjön fylldes av döende sländor och öringarna mumsade av överflödet. Jag fick en öring och så en abborre närmare kilot som till en började lurade mig att tro att storöringen satt där.
Men nu är det söndag och klockan börjar närma sig tio. En och annan slända börjar dyka upp och snart ekar de första vaken mellan tallarna. Vaken är långt borta och jag börjar bli lite stressig. Öringsfrossan stiger. Trampar längre ut på sjön. Ytan börjar täckas av döende sländor. -Slurp, slurp. Min fluga far ut mot vaken. -Ta då, ta! Byter fluga, knyter på en spinner. En stor öring far kring som en tok bara några meter från ringen. Den jagar småfisk och den är stor! Snabbt flygbyte till en svart streamer. Ryck, ryck ,ryck. Kastar härsan och tvärsan. En gång följer en våg flugan men sen händer inget mer. Gör ytterliggare några kast med streamern men blir sen rastlös och byter tillbaka till spinnern. Öringsfrossan tilltar, ökar, jag sitter faktiskt och skakar nu.
Sländorna rasar från himlen, lyfter och så faller de igen.
I ögonvrån ser jag en öring ta en slända. När den tar nästa landar min fluga i dess riktning. -Slurp! Mothugget sitter.
Kampen blir segdragen. Öringen darrar nere på djupet, varje gång jag tror jag skall få se den rusar den igen. Rullen sjunger och jag skakar. Kommer att tänka på djuphavsfiske då jag försöker pumpa öringen uppåt ytan. Måtte den sitta. Vi ger och tar. Min arm darrar av utmattning. Allt som existera är drillen. Min livs hitills största stationära öringen går där nere på djupet och jag vill ha den i håven. Säkert tjugo minuter osäker kamp pågår innan jag äntligen kan dra öringen över håvnätet och lyfta upp den i ringen.
Jag sitter ett tag med öringen i nätet. Den är stor, kanske inte så stor som jag trodde men det är personbästa. Mina händer darrar fortfarande och jag är lycklig, så lycklig.
