En matta, så kan det nog beskrivas. En matta gjord av sjösandssländor, döda och döende. Korslagda vingar, spretande vingar, krokiga vingar, allt i ett myller.

 

För en gång skull kom vi upp på dalaskogens storöringssjöar i helt rätt tid, rockentid. Sländorna dansade i horder uppe i talltopparna och längs stränderna. Upp och ner, ner och upp. Några fina öringar kryssade kring och vältrade sig i ytan. Vi fick 5 öringar, men de stora lät sig inte luras.

 

Förföljde en öring som hela tiden visade sig i lugna sävliga vak. Men den hade alldeles för många naturliga mumsbitar för att bry sig om min spent. En annan öring, om det nu inte var samma, blev omringad av mig och Hjerpe. Sen fullkommligt bombaderad vi den med våra flugor. Inte högg den för det, och vi kunde bara skratta åt situationen.

 

Hoppas det hinns med någon till tur innan kläckningarna är över.